I sparrisens spår

Jag sitter med en vän och tittar ut över en vidsträckt sjö. Landskapet omkring oss ligger flackt och tomt. För ett svenskt öga ser omgivningarna underliga ut, liksom sjön. Det borde inte ligga en sjö här, men det gör det sedan myndigheterna i Markkleeberg söder om Leipzig bestämde sig för att förvandla det gamla koltaget till ett rekreationsområde, eller Naherholungsgebiet som det heter på bästa byråkrat-tyska.
Min vän, som bor i närheten, berättar för mig om sitt sjuttioåriga liv. Hon berättar om kriget; om hur hennes farfar blev skjuten därför att han misstänktes vara kommunist, om hur fadern försvann och aldrig kom tillbaka. Hennes historia är full av förluster av nära och kära. Våra ögon sveper över landskapet och naturen runt omkring oss. Småfåglar väsnas i buskagen. En växt fångar mitt intresse. Är det inte sparris det där? frågar jag min vän.
Jo, det är nog möjligt, svarar hon. I byn som låg här, innan man började utvinna kol intill den, odlade man säkert både det ena och det andra. Vad hon talar om är byn som låg här förut, innan de östtyska myndigheterna bestämde sig för att tvångsförflytta dess invånare, meja ner bostadshusen och spränga kyrkan. Här låg en gång en trädgård och här hade någon en vacker dag den goda idén att plantera sparris.
Jag ser mig om, söker tröst i naturens rekreationsförmåga, i att den kan gå vidare och återskapa. Men tanken skänker ingen ro, ingen alls. Orätten som begicks den gången kan aldrig bli ogjord. Naturen kanske glömmer, men inte människan. Så mycket grymt har skett i Tyskland. Vi svenskar förfäras storögt över landets historia. Och det är inte alltid helt lätt att ha sina rötter här. Otaliga gånger har jag distansierat mig från min härkomst, helst sett mig som 100 procent svensk. Att vara svensk har alltid varit mycket lättare än halvtysk. Sverige är ett land utan orättvisor och utan tvångsförflyttningar. Eller?
För bara några år sedan förintades den lilla byn Horno i sydöstra Tyskland. Den hade befunnits stå i vägen för brunkolsutvinningens framfart. Detta var ingen engångshändelse. Näst på listan står byarna Atterwasch, Kerkwitz, Grabko och flera andra. Säkert odlas sparris även där. Men det bryr sig elföretaget som är ute efter brunkolet under byarna inte om. Hellre startar man som nyligen namninsamlingar mot klimatförändringarna för att visa på sin goda vilja. Och plötsligt känns det inte så fantastiskt att vara svensk längre. Inte när det betyder att komma från samma land som miljöhycklaren Vattenfall.
©Jenny Elster